Eller ja, känner mig som sagt lite nerstämd.

Har gjort ett tag, vet inte varför och lyckas inte ta mig ur det.

Idag kändes det som allt späddes på.

Haft en skitdag på praktiken.

Den undersköterska jag gick med kunde inte bry sig mindre om att lära mig vettiga saker.

Och när jag försökte förklara för henne att allt inte stod rätt till med min diabetes så var det som att hon fnyste och bara gick. Lyssnade inte som om det var något som jag hittade på.

Är glad att det är sjuksköterska jag ska bli och inte undersköterska.

Men jag respekterar verkligen det jobb de gör. Det är ett viktigt och hårt jobb. De som jobbar med det är duktiga.

Eller ja, alla är inte duktiga. Men de som gör det bra, beundrar jag.

Iallafall.

Blodsockret har hoppat upp och ner idag.

Ena sekunden ligger jag på 20 och andra sekunden ligger jag på 2.

Så har inte kunnat jobba så hårt som jag hade velat, dessutom har det knappt funnits något att göra.

Sen när jag kom hem skulle jag träna men så klart så blir jag låg och måste sitta en kvart innan jag kan börja. När jag väl kan börja träna så kan jag inte ta i. Man är rätt svag i musklerna ett tag efter man varit låg.

Eller jag är iaf.

Kvällen med Leo har varit mysig iaf :).

Men som sagt känner mig inte bra.

Och varje liten sak som händer känns nog värre än vad det är.

Så jag måste klaga.

Trött är jag med. Men vill inte sova.

Så fort jag ska sova så går tankarna igång och jag ligger och rullar runt och runt i sängen.

Tänker mycket på livet nu.

Vad man ska göra, hur det ska gå, hur man kan leva det fullt ut.

Har varit mycket död omkring mig på senaste tiden.

I Lördags natt var jag i Älvängen och kunde inte somna. Efter ett tag hörde jag ett väldans ljud utanför fönstret och det var helikopter och poliser och ambulanser där.

En 28 årig kvinna blev överkörd av bussen och dog.

En liten kille i Leos ålder förlorade sin farmor och pappa för ett tag sen som jag skrivit om.

På sjukhuset där jag praktiserar dör folk titt som tätt.

Hur kan man leva livet fullt ut så man kan känna sig nöjd när man dör?

För man vet ju aldrig när det händer.

Gör jag tillräckligt?

.

Kram!