Hej hej!

Jag tänkte skriva ner och förklara lite hur det gick till när jag bestämde mig för att behålla X.
För jag förstår om alla tänker att det var lite konstigt gjort.
Det bästa när man har diabetes är ju att ha en planerad graviditet då det kan skada fostret att gå in i en graviditet med ett högt "månadsvärde" hbA1c. Mitt låg på 7,8 vilket är högt! Man bör ligga på 5,0-5,5. Dessutom är jag ju bara 18 år och inte ihop med barnets pappa. Det känns ju då som att man har allt emot sig?

Det började med att jag blev mer och mer sjuk under juni/juli månad. Jag kunde inte mer än att ligga hemma och spy ungefär men eftersom jag hade mens tänkte jag ju aldrig på att det kunde vara en graviditet. Men iaf efter många undersökningar hos doktorn så sa min sjuksköterska ändå att hon tyckte att jag skulle kolla upp så att det inte var en graviditet. Mensen var ju mindre än vad den brukade vara. Så jag gick till ungdomsmottagningen och kollade upp det och där kom domen, jag var gravid! Den första känslan jag kände var enorm lycka, varför? Det vet jag inte själv men ändå tänk så underbart att veta att man har något inom en som kommer bli ens barn? Något som man älskar över allt annat bara genom att veta att det finns där inne. Sen när jag kom hem och började fundera var det ju många tankar i mitt huvud. Hur ska det gå med skolan? Vad kommer hända? Kommer jag verkligen kunna ta hand om ett barn? Har jag de ekonomiska förutsättningarna för det?
Svaret var ju självklart, Nej jag har inte råd, skolan kommer kanske inte gå så bra och jag tror inte jag klarar av att ta hand om ett barn. Så det bestämdes en tid för abort. Jag gick dit med en kompis med mig som stöttade mig. Men när jag gick in i rummet och såg den lilla tabletten som låg där började jag storgråta. Hur skulle jag kunna döda någon som jag redan älskade? Någon som inte ens var mer än ett embryo men som var en del av mig? Det skulle ju vara som att hugga av mig armen. Jag kände att jag kunde inte leva med känslan av att jag hade mördat någon.
Jag gick därifrån med bestämda steg men beställde ändå en ny tid för ett nytt försök eftersom de som visste om min graviditet ville alla att jag skulle göra abort eller dom ville inte det riktigt men dom ville mitt egna bästa.
Jag bestämde efter andra försöket till abort med samma resultat att det bästa för mig är att inte ta bort det som jag älskade. Att inte mörda den lilla sak i min mage som redan betydde så mycket för mig.
Efter det så stöttade alla mig självklart eftersom de nog insåg att det var det här som var bäst för mig. Jag skulle inte kunna leva ett lyckligt liv med ett mord i mitt samvete. MEN nu får ni inte tro att jag tycker det är fel av folk som gör abort! Det är jättebra att det finns som ett alternativ och jag tycker var och en får bestämma själv vad som är bäst för dom. För mig funkade det inte med abort för att innerst inne i mig kändes det som mord.

Det finns inte mycket mer att berätta men jag ångrar inte mitt beslut.

Vill tacka alla som har stöttat mig igenom det här så sjukt mycket
Mamma, pappa och min syster som har varit riktigt bra stöttepelare!
Linda som alltid varit positiv till X och fått mig tänka på dom bra sakerna!

Och sist men inte minst
Min underbara Fredrik som jag träffade i oktober som hjälper mig och stöttar mig alltid och med allt!
Tror inte jag hade klarat det så bra om det inte hade vart för dig. Har inte kännt dig så sjukt länge men ändå betyder du redan så mycket! Det är så underbart när du känner på min mage när X rör sig och du ändå även om X inte är din ser glad ut och gör mig glad!

Finns inga som er!
Är så glad att jag har er alla!

Kraaaaam!